Året är 2001 och vi är nyinflyttade. Utanför fönstret leker gårdens alla ungar i sommarvärmen, liten som stor. Vår äldsta dotter ska börja ettan och den yngsta går ännu på dagis. De leker med några jämngamla tjejer och deras storasyster som är tio. Vilken fin förebild för småtjejerna, tänker jag ofta.
Under åren har våra familjers liv flätats samman på olika vis - sakta men säkert. Jag blev tagen över min inbjudan till studentfirandet i juni, gripen av förtroendet att vara referens och idag är jag rörd till tårar; Grannen från fjärran land har just vinkat av sin äldsta dotter. Hon har rest till USA som Au Pair och ska vara borta i ett år.
Liten blir stor. Det känns som om hopprepens swischande och bollarnas studsande tystnat så sent som igår. Det sticker, sliter och stretar i modershjärtat och tonåringen i mig är också med på ett hörn. Hoppas att det blir ett fantastiskt år over there. Good luck dear!
Känner med dej. Har barn i utflygaråldern så det står för dörren här med. Ligger i luften liksom...En prövning för ett modershjärta.
SvaraRaderaVilken upplevelse!Skulle slita mig i stycken som mamma dock!Det enda jag ångrar hittils i livet, är det jag INTE gjorde när jag hade chansen....att åka som Au-pair..för en svartsjuk pojkväns skull!Det jag har gjort ångrar jag inte, för misstagen har jag lärt mig av!
SvaraRaderaRaderna griper mig och jag tänker, det är ju det vi gör, som föräldrar...ger våra barn vingar så att de kan flyga själva...så det känns gripande och det känns även i mitt hjärta, när jag var tonåring och tog till vingarna. Det är spännande att framtiden bara finns där och bara väntar....på att allas våra barn får chansen att flyga på sitt vis!
SvaraRaderaNär jag själv stack ut runt 18 gällde bara tuta och kör... nu är man mer blödig; som naturen har inrättat det kan jag tro.
SvaraRaderaNi har så rätt:
- man håller andan inför barnens take off
- man ångrar bara det man inte gjorde
- man önskar de unga egna stadiga vingar
Det är härligt att få flyga!