Sitter med utvecklingssamtal en intensiv period just nu. Jag ska släppa treor. Det är min första klass som jag har följt alla tre gymnasieåren. Och det känns i bröstet. "Så här beskrev du dig själv den 9/9-2009... Hur tänker du när du hör det nu?" Jag är så blödig! Känner hur det rycker i tårkanalerna, hur hjärtat fylls av allt framåt, ut-i-livet och vad-fort-tiden-har-gått. "Vad gör du om ett år? Om tio?"
De var sexton när de kom, just efter nian. Stor hotfull aula. Upprop. Förhålla sig. Nu rör de sig ledigt och världsvant i korridorerna, fria inför sammanhangen, regisserar sina egna liv. På väg. Nitton år och på väg! Och jag får vara med på ett hörn, följa dem, springa lite vid sidan om, ropa: "Heja! Heja! Kom igen!" Jag är tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar