Jag är på väg att fira syrrans lille kille. Glömmer aldrig när han föddes under stor dramatik för elva år sen. Alldeles för tidigt kom han. Moderkakan hade släppt. Det kunde ha gått riktig illa. Jag gastrampade hem till dem för att hämta journalen mitt i natten. Superviktig vid för tidig födsel, glömde väl Nicke i tumultet.
Pulsen hög, hög och tankar far flackigt när jag kör milen till Tångaberg och tillbaks. Tvärnitar på parkeringen vida akutintaget. Rusar in på förlossningen med blåmappen i högsta hugg. Lång korridor. Grönklädda människor. Bestämda, snabba, steg in och ut ur rummen. Fokuserade miner. Jag förstår... försöker avläsa minernas betydelse. Professionelism är det enda där står.
Så kommer han emot mig med utslagna armar, som ville han omfamna hela världen: "JAG ÄR PAPPA NU!" Tårar. Glädje. En kort stund, sen oro... alla gröngubbar? Hur? När? Vad nu? Den nyfödde hade de tunnaste små ben jag någonsin skådat. Han var liten, men varm och välskapt. Syrran låg omtumlad, nyopererad och skakade under ett täcke.
Vi fikade. Jag och Nicke. Han bad mig stanna, behövde väl sortera bland tankar och känslor. "Så här måste det vara att vara en pappa som är med på en förlossning", tänkte jag. Man är behövd, fast man upplever att man står maktlös vid sidan om och inget kan göra. Det var fint att dela stunden med dem. Det kändes viktigt.
De är och förblir viktiga för mig. Men, här sitter jag och skriver mig gråtmild. Kalas var det! Behöver jag tillägga att jag älskar dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar