Caféblogg

Personerna på bilden har ingenting med innehållet i texten att göra :)

Det händer nu, i denna stund. Jag gör som man ska nuförtiden; sitter med datorn på café och bloggar. Jag tror inte att en enda människa här inne bryr sig så mycket om det. Utom kanske jag. För jag känner mig en smula skyldig och försöker smussla lite. Fånigt, för de andra är till synes inne i sina samtal, smaskandes på diverse läckerheter.

Hippast är man förmodligen om man är en sån där betraktare som beskriver sin omgivning snett uppifrån, spanar in och slänger iväg några syrliga repliker om något man tjuvlyssnat till. Eller ska man kanske ondgöra sig över hur bedrövligt klädda folk är? Nej, de perspektiven tilltalar mig föga. Dessutom får jag skrivhäfta och idétorka av blotta tanken.

Istället blir jag självupptaget medveten om att jag sitter här i offentligheten och syns mer än jag iakttar. Jag inser att det är nu jetset-bloggaren hade tagit upp sin mobil och fotat 1. kaffedrinken (här: bryggkaffet) 2. de trendiga cafébesökarna (här: vardagströtta småstadsbor) 3. den flashiga inredningen (här: fint gammalt fik som sett likadant ut sen isen). Mobilen får vara och jag rotar istället fram en bild från ett tidigare tillfälle.

Det är gott att sörpla påtår i godan ro och bara vara jag, på kära gamla Cafë Mignon, här i Tiny Town.

Fyra trea

Jag fyller år idag. Det började med att jag vaknade och var kissenödig men inte vågade gå upp, för jag hörde hur de tisslades i köket. Bara att ligga kvar och låtsas sova, för såna är reglerna. Sen kom mina två skönsjungande döttrar in och "överraskade" med frukost och present. Jag försökte dölja min blåsas tillstånd och istället se sådär nyvaket men-kommer-niii-aktig ut.

I skrivande stund sörplar jag zoega och spisar skivan jag just har fått. Njuter stunden. På facebook väller gratulationerna in. Överväldigande med så många grattisar på en gång, speciellt när man knappt bryr sig om att fylla år. En alldeles vanlig dag hade jag tänkt mig, fast jag märker redan hur mina kära ramar in 43-årsdagen med guldkant och tillför den ett extra skimmer.

Tåspetstårar

Bilden är stulen - sue me!

Min äldsta dotter dansar; nästan hela tiden. I torsdags gjorde hon det igen, denna gång på scen, ihop med PS gymnasieskolas andra duktiga dansare. Här är Matilda och Emma i en lugn följsam dans som får mitt stolta modershjärta att bulta hårt, hårt och tårar att rulla utmed min kind.

Som om det inte är nog med rörelse, så står en hop av mina elever på samma scen. I tre år har vi följts åt nu. Och när de så står där glädjestinna i projektarbetes-klimax, lättade av blod-svett-och-tårar-slit som släpper i en dundrande applåd, ja då lyfter jag nästan från stolen.

Slapperi

Pular med datorn och mjukplanerar dagen:

1. Slappa en stund till? Japp. Älsklingen förgyller i soffan mittemot, spelandes nätpoker, sjungandes en trudilutt då och då. Han borde bli sportreferator förresten. Ni kan säkert föreställa er.

2. Salsacafé i eftermiddag? Jajamänsan. Vi ska dit en stund.

3. Middag annorstädes? Jomänvisst. Vi ska få se bilder och höra berättelser om Goa och Bombay. Så passande.

Känner att den 17 mars 2012 bara kan fortsätta att vara bra.

Tiden läker

Fick ett sms från min fina faster: "Tänker på er extra mycket idag. Kram Maggan" Vad gulligt! Jag undrade såklart om det var av någon särskild anledning. När vi fick kontakt påminde hon mig om att det var på dagen nio år sedan pappa dog. Herre gud, hon fick påminna mig om det! När jag inser att jag inte ens har ägnat det en tanke, så blir jag glad. Glad för att tiden fylls av livet och nuet.

Naturligtvis så kommer jag aldrig att glömma det där 9-årskalaset under vilket polis och präst ringde på dörren för att lämna dödsbud. Minnena från den första stunden och tiden som sedan följde är och förblir plågsamma. Det som har förändrats är att jag inte kastas skoningslöst in i det på samma sätt längre.

På platsen planterade jag en blomma. Undra om den växer där än. Jag har inte behövt kolla.

Mot framtiden

Sitter med utvecklingssamtal en intensiv period just nu. Jag ska släppa treor. Det är min första klass som jag har följt alla tre gymnasieåren. Och det känns i bröstet. "Så här beskrev du dig själv den 9/9-2009... Hur tänker du när du hör det nu?" Jag är så blödig! Känner hur det rycker i tårkanalerna, hur hjärtat fylls av allt framåt, ut-i-livet och vad-fort-tiden-har-gått. "Vad gör du om ett år? Om tio?"

De var sexton när de kom, just efter nian. Stor hotfull aula. Upprop. Förhålla sig. Nu rör de sig ledigt och världsvant i korridorerna, fria inför sammanhangen, regisserar sina egna liv. På väg. Nitton år och på väg! Och jag får vara med på ett hörn, följa dem, springa lite vid sidan om, ropa: "Heja! Heja! Kom igen!" Jag är tacksam.

Hurra för Erik!

Jag är på väg att fira syrrans lille kille. Glömmer aldrig när han föddes under stor dramatik för elva år sen. Alldeles för tidigt kom han. Moderkakan hade släppt. Det kunde ha gått riktig illa. Jag gastrampade hem till dem för att hämta journalen mitt i natten. Superviktig vid för tidig födsel, glömde väl Nicke i tumultet.

Pulsen hög, hög och tankar far flackigt när jag kör milen till Tångaberg och tillbaks. Tvärnitar på parkeringen vida akutintaget. Rusar in på förlossningen med blåmappen i högsta hugg. Lång korridor. Grönklädda människor. Bestämda, snabba, steg in och ut ur rummen. Fokuserade miner. Jag förstår... försöker avläsa minernas betydelse. Professionelism är det enda där står.

Så kommer han emot mig med utslagna armar, som ville han omfamna hela världen: "JAG ÄR PAPPA NU!" Tårar. Glädje. En kort stund, sen oro... alla gröngubbar? Hur? När? Vad nu? Den nyfödde hade de tunnaste små ben jag någonsin skådat. Han var liten, men varm och välskapt. Syrran låg omtumlad, nyopererad och skakade under ett täcke.

Vi fikade. Jag och Nicke. Han bad mig stanna, behövde väl sortera bland tankar och känslor. "Så här måste det vara att vara en pappa som är med på en förlossning", tänkte jag. Man är behövd, fast man upplever att man står maktlös vid sidan om och inget kan göra. Det var fint att dela stunden med dem. Det kändes viktigt.

De är och förblir viktiga för mig. Men, här sitter jag och skriver mig gråtmild. Kalas var det! Behöver jag tillägga att jag älskar dem?