Söndagsfunderingar om kärlek

Min kropp hade den goda smaken att sova lite längre idag. Ingen super-duper-sovmorgon, men jag känner mig ganska pigg. Dessutom har en illavarslande början-på-förkylning-känsla gett vika under natten. Sömn är bästa medicinen. Och kärlek. Kärleken till barnen, till vännerna och till en partner - bara vi tillåter, eller förmår oss att ge och ta emot kärlek så blir livet så mycket bättre.

Barnen har jag ju fortfarande omkring mig. De både förargar och förgyller. Ibland är de inte tillgängliga. Då gäller det att inte vara för "på". Med tonåringar får man passa på de stunder de öppnar upp, liksom fånga dem i flykten. Och då gäller det att jag är tillgänglig, just i rätt sekund. Det där brottas jag med hela tiden, speciellt nu när jag har inlett en kärleksrelation För hur jag än skulle vilja klona mig så har det blivit mindre tid till att bara vara tillgänglig. Kärleken till barnen är dock fullständigt förbehållslös.

Också flödet mellan mig och vännerna har förändrats. Fast vänner förstår hur det är. Igår spenderade jag flera fantastiska timmar med två av dem. De ser på min situation med skärpa, från sin objektiva utkiksplats. Livgivande samtal om nuet, om längtan och om - ett ord jag använder ofta - sammanhang. Vi behöver alla känna tillhörighet. I sann vänskap känner jag mig inte synad, bara väldigt sedd. För mig är det en viktig källa till kärlek - verkligt fina vänner att tala klarspråk med. Vänner är också en slags familj, om vi tillåter.

Ett tag tänkte jag att kärleken till barnen/familjen och vännerna räckte gott för att jag skulle känna mig hel. Visst kan det räcka. Livet var rikt och lyckligt med dessa båda källor till kärlek. Ändå kändes det som att komma hem, som om pusselbitarna föll på plats, som om luften blev lättare att andas när jag mötte kärleken till en man igen. Det råder ingen tvekan om att jag är en lyckans ost som har förälskat mig och funnit kärleken besvarad. Leve kärleken!