"Hej Katrine! Jag gjorde inte nån No-show!" hojtar en av killarna segervisst när jag rundar hörnet. Det är veckans första pass och byggeleverna kommer uppsats-taggade med laddade datorer i högsta hugg. Så mycket strul jag hade med detta gäng förra året alltså! Myrkryp i benen och impuls-styrda till tusen.
Det är samma pigga grabbar nu som då, men nu känner vi varandra bättre och kursslut närmar sig med stormsteg. Det styr upp situationen. Förra lektionen tittade fröken skarpt på dem (ja, jo, så vasst jag kunde trots mitt ömmande hjärta): "Hur många har tänkt klara den här kursen? Då är det inte läge för nån mer No-show grabbar!"
Nu sitter jag här och ser ut över klassen. Koncentrationen är på topp. Jag känner mig hoppfull. Och lite stolt.
Känns hoppfullt! Hoppas jag känner på samma sätt om två år när de är klara hos mig:)
SvaraRadera