Jag har inget emot diagnoser om de hjälper människor, men bland när vi sitter på konferenser och pratar om olika elever så kan jag tänka att det har blivit en slags diagnos-hysteri. Stundtals tycker jag att vi bara konstaterar att "ja, ja, här finns det problem" och sen händer liksom inte mer. Det har gått inflation i begreppen.
För några år sedan kom många elever med dyslexi. Jag upplever att lika många ungdomar har problem med att läsa och skriva då som nu, men färre kommer med papper på det. Under en lång tid hade övervägande av de diagnostiserade ynglingarna DAMP. Senare fick dessa elevtyper veta att de har ADHD istället. ADD kändes sedan som en ny upptäckt som passade in på en viss typ av inåtvända elever. Och den senaste flugan tycks vara depression.
Har du svårt med läsning och skrivning, så ska du ha hjälp med just det och uppfattas du som annorlunda av din omgivning, så ska du bli bemött så du fixar din vardag ändå. Och mår du dåligt ska du få hjälp. Punkt. Till syvende och sist så gäller det att möta varje människa utifrån hans eller hennes behov och förmåga - med eller utan diagnos.
Så sant! Det har gått inflation i diagnoser. Man kan lika gärna backa till tiden då personer accepterades eller avfärdades som " lite sär". Men jag ska inte säja nåt egentligen för det finns ju många som känner en enorm lättnad över att få en diagnos.Men det går ju som mode i detta. Minns ett inslag för flera år sen som handlade om psykisk sjukdom. En kille som hade fått helt skilda diagnoser på olika ställen. Då blir man lite skeptisk. Om tio år har kanske allt skiftat igen, nya benämningar och nya diagnoser på samma problem.
SvaraRaderaTack för din reflektion Ulla! Ja, ibland blir det rörigt värre. Allt ofta har eleverna flera diagnoser. Men det är helt sant, många känner att en diagnos blir en lättnad och att den utgör en trygg ram att hålla sig i. I vissa fall hör jag kommentarer som: "Skönt, det var inte mig det var fel på!" osv. Klart att mycket gott kommer ur det synliggörande en diagnos faktiskt är - men "på golvet" är det ändå alltid det personliga mötet som räknas och inte vad som står i ett papper. Den till synes lavinartade ökningen av unga människor som medicinerar för depression oroar mig...
SvaraRadera