Bowling

Syrran hör till de mest tävlingsinriktade personer jag någonsin har mött. Efter ett långt liv av förluster mot henne i alla möjliga och omöjliga sammanhang skulle jag verkligen vilja vinna åtminstone en endaste gång. Så in i helvete mycket skulle jag faktiskt det.

Idag hade jag vittring på guldet. Jag tror aldrig att jag har bowlat så bra. Man skulle kunna säga att käglorna föll som istappar från taken om våren eller som åkarna i ett alpint störtlopp. Hennes självsäkra poser och segervissa stil förbyttes snart mot allt bistrare anletsdrag. Halvägs in i matchen hade hon helt slutat att kommunicera med oss andra och när det var två rundor kvar var ansiktet som förstelnat i koncentration.

Mitt hopp tändes. Sinnena skärptes. Stegen stämde och med perfekt timing pendlade jag min arm när klotet for iväg. Jag kände direkt att något stort höll på att hända. Jag såg klotets succéfärd mot min första strike. Käglorna föll i perfektion. Jag ville skrika ut min glädje men vågade knappt visa en min. Det var ju så nytt för oss. Ingen visste hur hon skulle reagera.

Inför sista rundan hade jag 105 poäng och hon hade 89. Syrrans mungipor bildade ett statiskt upp- och nervänt U. Ögonkontakt var inte att tänka på. Hon var som avskärmad från yttervärlden. Hennes sista runda inleddes med en fatal miss. Jag höll andan. Det var knappt jag trodde mina ögon. Det betydde att jag, Katrine Pettersson, storasyster och evig tvåa efter lillsyrran, ÄNTLIGEN hade vunnit över henne in någonting.

Nu kära läsare kommer berättelsen att ta en oväntad (läs: oönskad) vändning. Något händer som jag varken kan eller vill förstå. Efter hennes allra sista kast, eller stöt eller vad sjutton det nu heter i bowling, räknar poäng-jävlar-räkneverket ihop hennes rundor och får det till att hon slutar på 115 poäng. Men vaaa??? Vad barnen fick för poäng såg jag inte ens. Här sitter jag, en fallen hjälte med brustna drömmar och trasig själ. Jag ber allra ödmjukast om lite sympati.