torsdag 3 november 2011
Kolsyra i bröstet
Ibland får jag nypa mig i armen åt pretto-lycko-attackerna. Faktum är att de finaste ord jag kan uppbringa känns ringa, för att beskriva hur jag känner. Är det så enkelt att vi uppskattar det fina bättre, just därför vi har haft det ruttet ibland? Kan en människa som inte har stött på svårigheter känna genuin glädje och lycka? Jag är tveksam. Mannen som har vunnit mitt hjärta säger att han kan uppleva sådan lycka att det känns som kolsyra i bröstet. Är förmågan att uppleva himlastormande lycka något man föds med? Eller förvärvas den genom träget traskande på mer eller mindre slingriga stigar och vildvuxna villovägar? Jag är inte säker. Jag vet bara att: nu när jag upplever kärleken, så vill jag vårda den, ge den näring och glädjas åt den, länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
man blir ju för fanken tårögd!
SvaraRaderaMen se sa glada barn kan bli, nog fods man med formagan att kanna gladje och lycka! Halsade pa syrran for ett par veckor sedan och den gladjen som min 2ariga systerson visade av att ha moster pa besok, och att ga ut i sandladan och leta efter skatter - och hittade dem! (enkronor som moster la dit nar han tittade at ett annat hall :P) Sen vet jag inte om han ar himlastormande lycklig men glad for det mesta och lyckan over de saker vi inte ser sa mycket eller tanker over, det ar fint :)
SvaraRaderaKarlek verkar ligga i luften nu, valdigt roligt, och himlastormande!