Frida Kahlo goes Götet

...hennes man Diego Rivera likaså förvisso, men det är Frida som fångar mig, fängslar mig, följer mig. Jag minns inte när jag såg ett verk av henne första gången, men jag vet att jag fastnade fullständigt och bara satt där fastnaglad, länge, länge, stum av förundran. Vilken känsla! Smärta. Lust. Livsvilja. Sorg. Kärlek.

Jag köpte mig en bunt bilder och filmen Frida från 2002 har jag njutit av många gånger. Det visade sig att pappa hade lite Frida-grejer, som jag sen ärvde. Frida kröp då ännu närmre, nästan in under skinnet på mig. Det vackra och fina tycks besläktat med det fula och svåra, sammanflätat, som i en Kahlo-målning med rötterna slingrande, sökande efter sitt system.

Bland de första gångerna jag pratade med mannen jag älskar så undrade han om jag hade sett filmen Frida, för han gillade soundtracket så mycket. Otroligt! Hade grabben gjort research eller? Snacka om mitt i prick! Senare fick jag skivan och en fin bok av honom. Och igår var vi på utställningen på Göteborgs konstmuseum tillsammans.

Från människor, genom människor, via konsten och tillbaks till människorna - kärlek!