Vanlig

Jag har börjat gilla att vara helt vanlig. Det är en ganska ovanlig känsla eftersom jag har ägnat åren mellan tolv och trettionio och ett halvt åt att försöka avvika. Nu ser jag tydligt att jag har varit ordinär hela tiden. I foajén på Atalante har jag känt mig alternativ och annorlunda - tills den dagen då jag lyfte blicken och såg att alla avvikande människor därinne liknade varandra. Unisont udda.

Det händer till och med att jag nynnar med i schlagerlåtar OCH tycker om det! "Kärleken är" med Jill Johnsson är ett exempel på en klämmig bit. Jag rodnar förstås lite när jag berättar om det.

En annan helt ounik företeelse i vardagen är mitt facebookande. I kväll läste jag exempelvis följande uppmaning: "1. Ta tag i den bok som finns närmast dig. 2. Bläddra fram sidan 56 3. Leta fram den femte meningen. 4. Skriv den meningen som din STATUS och skriv dessa instruktioner som en kommentar till statusen. 5. Leta inte reda på din favoritbok eller den häftigaste boken du har, ta helt enkelt den NÄRMSTA boken!"

Lydigt och nyfiket letade jag upp närmsta bok. Olydigt följde jag inte uppmaningen att lägga texten till min status. Hur lydaktig jag väljer att vara beror helt på dagsformen. Jag öppnar sidan femtiosex i Svinalängorna av Susanna Alakoski och läser femte meningen: "Jag tyckte det såg ut som att Karins dammsugare grävåt munstycket."

Formuleringen är rätt fräck faktiskt. Inte så vanlig. Jag får sköna associationer till andra grejer, och nu - nu har jag helt flutit vidare i nya tankar, tappat den röda tråden som man brukar kalla det. Hur ska jag knyta ihop slutet av texten med inledningen nu då? Äh, jag struntar i det. Trist att vara så himla oudda hela tiden. Ibland.