Åke

Jag träffade Åke idag. Han såg för bedrövlig ut. Det var långt under hans värdighet. Vi måste ha känt varandra i drygt tolv år, för döttrarna var ett och tre när vi flyttade in på Granvägen och blev grannar.

I bersån brukade vi sitta. Han njöt av att ha uppsikt över lekplatsen. Och pojkstrecken som gick under epitetet rackarungar mådde så gott när han, alltid på deras sida, läxade upp nån tjurkärring som inte tålde deras lek.

Vi kunde samlas runt några engångsgrillar och sitta uppe tills sommardaggen lade sitt natt-täcke och myggen var sprängfyllda. Och vi pratade. Åke har alltid bjudit på många härliga, intressanta, berättelser. Inte sällan vittnade de om hur han var en riktig buspojke som fick många kok stryk i sin dar. Å han har dansat, han har charmat, ramlat och rumlat.

Det händer att han frågar mig hur det är med pojkarna, eller om min dotter är gift ännu. Då sticker det till i hjärtat. När han ringer och barnen svarar är han ofta osäker på om han har kommit rätt. Det är svårt att acceptera. För Åke och jag har med stort utbyte samtalat om alla de ämnen.

Att se honom rufsig och oduschad är jobbigt. För Åke skulle aldrig ha tagit emot utan nystruken skjorta och välrakad kind om han fick välja. Ren och snygg står han för min inre syn. Också nu. Kram på dig Åke Magnusson. Jag hoppas att den ro du längtar så mycket efter inte ska dröja alltför länge. /Din Katrine