Vänskap

Jag läser om människors funderingar kring vänskap. Jag har också grubblat av och till genom åren, känt mig osäker över vem som är en riktig vän och inte. Numera inser jag att jag är lyckligt lottad, för det är längesedan som jag kände att alla måste tycka jag är intressant, att jag behöver bli bjuden på olika fester för att räknas, att det är mitt ansvar att jobba på att underhålla varje relation.

Nu menar jag inte att jag ska strunta i att ge näring åt mina vänskapsrelationer. Skillnaden nu mot förr är mest att jag har större tillit till att mina relationer när sig själva. Båda har ansvar för att vattna vänskapsplantan, men när det är sann vänskap som råder så uppstår ett slags självvattningsystem. När det är lätt, så är det rätt, liksom!

Kanske är det också ett bättre självförtroende som har vuxit fram hos mig genom åren. Hallå liksom, mellanbarn - check, missbrukardotter- check, skilda föräldrar - check. Inte så att man måste rustas med en sviktande självuppfattning för de sakernas skull. I mitt fall syntes det sällan. Min taskiga självkänsla dolde jag systematiskt och högljutt genom att vara konferencier i skolan, spela teater och väsnas i allmänhet. Det kanske inte var någon som gick på det, men jag trodde att de gjorde det. Jag var förmodligen rätt dryg och påfrestande enligt vissa; samtidigt rolig och underhållande enligt andra.

Det mest befriande med att ha tagit sig till min utkiksplats, där jag nu befinner mig, är att jag inte tänker så mycket på att förhålla mig längre. Jag kan vara som jag är, utan krusiduller. Spralligheten finns kvar, men den syftar inte längre till att dölja en rädd liten flicka. Ju mer avspänt förhållande jag har fått till mig själv, desto behagligare torde det vara att vistas i min närhet. Jag har heller inget behov av att gradera eller dela in vänner i fack, som jag kunde ägna mig åt i yngre år. För mig räcker det gott att känna: Vi gillar varann och trivs tillsammans, så kommer resten naturligt.

Bild från: Lisalurig