Dejtmejl - hur fan gör man?

Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg från februari 2011, alltså tiden före Chattmannen, Askersundsmannen och slutligen Mannen i mitt liv. Så avlägset det känns och så mycket som kan ändras i en människas liv på bara ett år. Jag publicerar inlägget kursiverat här nedan. Håll till godo:

Mötesplatsen alltså! Har jag tagit mig vatten över huvudet? Det finns säkert massor av kulis-filurisar där ute. Men hur hittar man dem? Kommentarer skickas ut i cyberspace men man vet varken vem de träffar eller hur de träffar. Jag saknar blickar, kroppsspråk, tonfall och subtila nyanser. Jag gillar förvisso att formulera mig i skrift, ändå är det svårt. Man vill inte skriva:

• för mycket - riskera att tråka ut 
• för lite - verka intetsägande 
• för personligt - verka desperat
• för opersonligt - riskera att framstå som en blek typ

Sen vill man inte lägga för mycket av sin tid, ifall man inte får svar igen. Om någon verkar särskilt speciell och spännande så kan man ge sig sjutton på att han bor halvvägs till polcirkeln! Hur korkat är inte det? Efter en tids mejlväxling får man bestämma sig hur/om man ska gå vidare. Ringa? Skypa? Lägga ner? Visst är det trevligt med några mejl då och då - om man gillar att trampa vatten. Jag är förvisso en hejare på att trampa vatten, men jag simmar gärna några längder också, varierar simsätten, dyker ner, tappar andan, kommer upp, vilar ut och hoppar i igen. Simma lugnt?

Jag summerar: Mötesplatsen funkar! Men den är bara en arena, som vilken arena som helst egentligen: en arbetsplats, en kö i affären, en krog; en plats där människor träffas helt enkelt. Som singel blir man sannolikt inte kär i alla singlar man möter på jobbet, eller hur!? Det blir man inte på Mötesplatsen heller, trots att kärlek vid första ögonkastet säkert förekommer också här. Nä, oavsett var eller hur man träffas så tror jag att man får vara beredd på att fika med några stycken och ta sig själv på pulsen lite innan man träffar rätt. Oddsen är nog ändå ganska höga vid cybersnack med tanke på att de flesta som nätdejtar har en aktiv önskan om att träffa en partner.

Visst utmärkte sig en och annan fulis-filuris bland mejlen. Men dem kan man bara strunta i tänker jag. Faktum är att alla jag drack kaffe med var mycket trevliga. Så en augustisolig dag, på tredje fikadejten med samma man, sa det klick! Och tänk: vi bor alldeles nära och kan träffas varje dag. Jag har träffat Mannen vars svallvågor jag vill vistas i, som jag vill vandra genom livet med.

Han är min brusande älv, mitt stilla hav och min klara källa.