Klipp till!

Det är många år sen jag jobbade som frissa nu. Ytterst sällan utövar jag yrket. Men så ibland ringer nån gammal trogen kund, som helt enkelt bestämt sig för att jag kan ha skolat om mig bäst jag vill - jag är och förblir deras one-and-only-frisör.

I måndags var det mammas väninna. Hon har känt mig sen jag var tre, kan allas födelsedagar och vet på vilken tå mammas make har en liktorn. Och om en stund kommer en lång gråhårig man och fixar sin vildvuxna kalufs. Han och hans familj bosatte sig i radhuset mittemot året innan jag flyttade hemifrån. Sen dess har familjerna följts åt.

Om nån skulle fråga om jag vill göra ett klipp så är svaret i princip alltid nej. Jag upplever inte att jag har tid och jag kan inte ens några frisyrer längre! Nåt enstaka undantag har dock inträffat, som när en ungdomsvän plötsligt skulle synas i media eller en spännande exil-amerikan i flykt från sin NY-karriär behövde tufsas till.

Jag tror faktiskt att just det, en klippning i gamla spår, passar mina "stammisar" ganska bra. För egen del är det mest mötet som lockar. Att vi har känt varandra i många år och otvunget uppdaterar varandra på hur tingen ter sig i våra liv, tycker jag är mycket trevligt.