tisdag 13 mars 2012

Tiden läker

Fick ett sms från min fina faster: "Tänker på er extra mycket idag. Kram Maggan" Vad gulligt! Jag undrade såklart om det var av någon särskild anledning. När vi fick kontakt påminde hon mig om att det var på dagen nio år sedan pappa dog. Herre gud, hon fick påminna mig om det! När jag inser att jag inte ens har ägnat det en tanke, så blir jag glad. Glad för att tiden fylls av livet och nuet.

Naturligtvis så kommer jag aldrig att glömma det där 9-årskalaset under vilket polis och präst ringde på dörren för att lämna dödsbud. Minnena från den första stunden och tiden som sedan följde är och förblir plågsamma. Det som har förändrats är att jag inte kastas skoningslöst in i det på samma sätt längre.
På platsen planterade jag en blomma. Undra om den växer där än. Jag har inte behövt kolla.

måndag 5 mars 2012

Mot framtiden

Sitter med utvecklingssamtal en intensiv period just nu. Jag ska släppa treor. Det är min första klass som jag har följt alla tre gymnasieåren. Och det känns i bröstet. "Så här beskrev du dig själv den 9/9-2009... Hur tänker du när du hör det nu?" Jag är så blödig! Känner hur det rycker i tårkanalerna, hur hjärtat fylls av allt framåt, ut-i-livet och vad-fort-tiden-har-gått. "Vad gör du om ett år? Om tio?"

De var sexton när de kom, just efter nian. Stor hotfull aula. Upprop. Förhålla sig. Nu rör de sig ledigt och världsvant i korridorerna, fria inför sammanhangen, regisserar sina egna liv. På väg. Nitton år och på väg! Och jag får vara med på ett hörn, följa dem, springa lite vid sidan om, ropa: "Heja! Heja! Kom igen!" Jag är tacksam.

lördag 3 mars 2012

Hurra för Erik!

Jag är på väg att fira syrrans lille kille. Glömmer aldrig när han föddes under stor dramatik för elva år sen. Alldeles för tidigt kom han. Moderkakan hade släppt. Det kunde ha gått riktig illa. Jag gastrampade hem till dem för att hämta journalen mitt i natten. Superviktig vid för tidig födsel, glömde väl Nicke i tumultet.

Pulsen hög, hög och tankar far flackigt när jag kör milen till Tångaberg och tillbaks. Tvärnitar på parkeringen vida akutintaget. Rusar in på förlossningen med blåmappen i högsta hugg. Lång korridor. Grönklädda människor. Bestämda, snabba, steg in och ut ur rummen. Fokuserade miner. Jag förstår... försöker avläsa minernas betydelse. Professionelism är det enda där står.

Så kommer han emot mig med utslagna armar, som ville han omfamna hela världen: "JAG ÄR PAPPA NU!" Tårar. Glädje. En kort stund, sen oro... alla gröngubbar? Hur? När? Vad nu? Den nyfödde hade de tunnaste små ben jag någonsin skådat. Han var liten, men varm och välskapt. Syrran låg omtumlad, nyopererad och skakade under ett täcke.

Vi fikade. Jag och Nicke. Han bad mig stanna, behövde väl sortera bland tankar och känslor. "Så här måste det vara att vara en pappa som är med på en förlossning", tänkte jag. Man är behövd, fast man upplever att man står maktlös vid sidan om och inget kan göra. Det var fint att dela stunden med dem. Det kändes viktigt.

De är och förblir viktiga för mig. Men, här sitter jag och skriver mig gråtmild. Kalas var det! Behöver jag tillägga att jag älskar dem?